Patrik Lundberg

1. Skuggsidan

leave a comment »

Här är första kapitlet i ”Berättelsen om Sverige: texter om vår demokrati”. Jag publicerar det i hopp om att någon ung person som inte hade tänkt rösta läser och kanske tänker om.

Jag tänker särskilt på unga på landsbygden och i våra förorter. Unga från arbetarklassen. Unga som inte känner att deras röst spelar någon roll.

Eller ännu hellre: att någon läser efteråt, när röken har skingrat sig. Det är då demokratin är som viktigast, de fyra åren mellan valen. Det är då det går att göra skillnad.

Sverige föll samman inför öppen ridå och du fick bära skulden.
Det var en gång som alla andra, vilken som helst nästan: åren, månaderna, dagarna före valet. Du fick höra att du var problemet. Sättet du levde ditt liv på, ibland din blotta existens, var anledningen till att allt gick utför.
Du fick lika ofta höra att du saknade bekymmer. Du hade inga utmaningar, inga oförrätter. Allt var som i slutet av en tecknad film.
Budbärarna hade ändå en sak gemensamt: de pratade om dig, men inte med dig.
Därför vill jag klargöra vem jag riktar mig till. Det är ett särskilt sätt att skriva, vilket jag lärde mig genom att läsa författaren Per Nilsson:
Jag skriver inte för alla.
Jag skriver för dig.

Du som upplever att ingen lyssnar. Du som upplever att alla lyssnar, men att ingen bryr sig om vad du säger.
Du som drömmer om att leva i ett annat Sverige, som det var förr i tiden. Du som drömmer om att leva i ett annat Sverige, som inte liknar någonting som har varit. Du som drömmer om att allt ska vara som det är nu.
Du som är full av hopp. Du som har tappat hoppet.

Du som sitter uppe om nätterna och grubblar över att du, dina föräldrar eller dina mor- och farföräldrar inte har råd att betala hyran. Du som var deprimerad under skoltiden och såg betygen sjunka. Du som har toppbetyg, men bor där det inte finns jobb.
Du som älskar ditt jobb, men som inte hittar någon bostad. Du som vantrivs på ditt jobb för att din chef driver dig till vansinne. Du som har anställda eller kollegor som myglar.
Du som vill studera vidare, men som inte riktigt vet vad eller hur eftersom ingen i din närhet har läst på universitetet.
Du som bor i förorten, som ingen tror på. Du som bor på landsbygden, som ingen tror på.
Du som blir dömd för dina åsikter. Du som blir dömd för din hudfärg, din religion eller din etnicitet. Du som blir dömd för ditt kön, din sexualitet eller din funktionalitet.

Du som har alla privilegier, men som känner att du ändå inte kan styra ditt liv i rätt riktning. Du som känner att du kan det, men som ser orättvisor drabba dina medmänniskor.
Du som tänker att makthavarna inte alls är som du är, att de inte representerar dina visioner eller tankar. Att de inte har din dialekt, som inte har din bakgrund, som inte verkar bry sig om din stund på jorden.
Du som drömmer.

Jag vet hur det är, för jag har varit i din sits. Och ibland känner jag fortfarande maktlöshet, får jag erkänna. När jag gör det brukar jag tänka på hur den israeliske författaren Amos Oz resonerar kring en eldsvåda: Har människan en hink fyller hon den med vatten och öser det över elden. Har hon ingen hink kanske hon fyller ett glas. Har hon inget glas tar hon en tesked.

Om tillräckligt många människor bidrar med en tesked kommer elden förr eller senare att slockna. För Amos Oz är det en metafor för hur vi kan bota fanatism. För dig kan det vara ett demokratiskt redskap.
Din röst i valet till riksdagen är bara en av drygt sju miljoner. Men valsedeln du lägger i urnan har samma värde som statsministerns. Har du en kompis som också röstar, då är era röster värda dubbelt så mycket som statsministerns.

Du förstår att det inte är så enkelt. Givetvis har statsministern mer makt än vad du och din kompis har, trots att ni är två mot en.
Därför vill jag berätta om vårt land, om vår demokrati, för alla vägar går inte via valurnan.
Och allting börjar inte i Stockholms innerstad. Det kan lika gärna börja i Maramö utanför Värnamo. Det kan börja i Göteborg eller Sölvesborg. Vittsjö, Avesta, Sunnersta, Torshälla, Skene eller Gunsta.
I skrivande stund är det platserna där riksdagspartiernas ledare växte upp. De hade vitt skilda förutsättningar och tog olika vägar i livet men hamnade alla i riksdagen, Sveriges högst beslutande organ.

Vem som helst kan inte ta sig till riksdagen, det säger jag inte. Däremot kan alla påverka sitt liv och sin vardag, tack vare vårt folkstyre.
Sverige har varit demokratiskt i 100 år nu. Demokratin är en del av det liv du lever. Framför allt är du en del av demokratin, trots att du kanske känner att du lever på skuggsidan.
Det är därför jag skriver för dig och ingen annan. För du är inte problemet.
Du är lösningen.

Eller: fuck den här jävla skiten.
Det finns omskrivningar för allt. Någon kan säga att rövsvett är en vätska som alla andra, men det luktar inte bättre för det.
När jag var tonåring sa vissa att jag kunde bli vad jag ville. Som när min gymnasieklass blev bussad till Lund för att se universitetet. Det var säkert kul – för de som hade en framtid.

Jag var den första i mitt släktträd som ens hade börjat på gymnasiet och det gick åt skogen. Första terminen spikade jag alla prov, men åren gick, svårighetsgraden ökade och betygen dalade. Resan till Lund var lönlös: jag visste att jag inte skulle komma in på någon utbildning, så jag avvek.

Jag smet in i en skivaffär och frågade om de sålde könsrocksbandet Onkel Kånkels vinylskiva ”Kalle Anka suger pung”, men icke. Sedan satte jag mig i solen och drack öl tills bussen skulle köra hemåt.
Där och då hade jag ingen aning om att jag flera år senare skulle bli omskriven i en bok som listade berömda författare som hade studerat på Lunds Universitet, tillsammans med Nobelpristagare och annat fint folk.

Men det var inte för att jag lyssnade på alla lovord om att jag kunde bli vad jag ville. Det kunde jag ju inte.
De visste inte någonting om mig och mitt liv. Ändå antog de att jag hade samma förutsättningar som alla andra. Inga människor har det, knappt ens tvillingar. Och rövsvett är inte en vätska som alla andra.

När jag skriver de här raderna tänker jag på skolmassakern i Columbine, USA. Den 20 april 1999 gick eleverna Eric Harris och Dylan Klebold in på sin skola och sköt ihjäl tolv ungdomar och en lärare. Ytterligare 21 elever blev skadade. Till sist begick gärningsmännen självmord.

Artisten Marilyn Manson fick en del av skulden. Det florerade nämligen rykten om att hans musik hade inspirerat pojkarna. En reporter frågade honom vad han hade sagt om han hade fått träffa ungdomarna i Columbine.
”Jag skulle inte säga någonting”, svarade Marilyn Manson. ”Jag skulle lyssna på vad de hade att säga för det var det ingen som gjorde.”

Annonser

Written by patriklu

september 8, 2018 den 14:41

Publicerat i Blogginlägg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: